Är inte en person med speciellt långt tålamod, vänta är inte min starkaste sida, men för mig är väntan något jag få finna mig i konstant, det är väntan på barnen, väntan på pengar, väntan på möten och så vidare. Mitt liv består just nu av en evig väntan. Asjobbigt och skittrist. Gör det jag ska för att skynda på, och när det berömda tålamodet tar slut är jag ingen snygg person precis. Då kan det bli galet.

I går var det en väntan på recept som skulle förnyas, lite sticka huvudet i sanden för att jag inte visste var jag skulle ringa och till vem drog jag ut på det samtalet in i det längsta, vilket resulterade i att när jag väl kunde hämta ut det jag behövde fanns inte rätt styrka, fan. Så istället för 2 tabletter får jag nu svälja 8 vilket känns helt galet. Men men så är det, tur att jag har en tid bokad med läkare så jag kan prata om just det här med recepten och kanske få flera uttag och mera åt gången i stället för att behöva förnya ideligen.

I helgen kommer Sanna, vi ska ha lite egentid tillsammans och faktiskt uppskattar jag vår relation vi jobbat på så länge hur fin den blivit och är. Jag vårdar relationen med mina barn ömt och varsamt. Jag vill inte vara mina barns bästa kompis, jag vill att de ska känna att vad som än händer, vad de må råka ut för så finns jag här och för.

Att ta saker med ro och inte ohja mig för småsaker har blivit lite av en livsfilosofi, ok det blev inte riktigt som jag tänkt men ok vi kör på och ser var det leder, det värsta som kan hända är... Och så vidare.

Trivs ganska bra med min tillvaro trots all den väntan som nu omger mitt liv, men den som väntar på något gott... Den 19 ska jag träffa en väldigt gamal bekant, som det ser ut nu verkar det bli en stockholmsupplevelse och inte mig emot, jag älskar Stockholm och tror den resan kan göra gott både för kropp och själ.
Ensam är stark, det får bli mitt nya motto år 2016. Då ska det bli ordning på livet i sin helhet. Små små delmål under tiden växer jag mig starkare i och som en väldigt vis man sa, inga stora beslut just nu och med den insikten om mig själv finner jag ro i att jag behöver den här tiden.

En dejt i framtiden sätter hopp om en ny vändning, är det meningen, så är det meningen, då får man jobba för den...

//s

Ställa frågan, när ni vet att ni bär på en underlig tanke, som växer sig så stark så att det känns som ni när som helst kommer explodera. Det ända ni egentligen vill höra är att allt är som det ska.
Utan att behöva ställa den där obekväma frågan som är likt isolering och får man det på sig slutar det aldrig klia.
Jag tog i alla fall mod till mig att tillslut skriva ett ganska giftigt meddelande om hur jag minsan förstod hur allt låg till. Innerst inne visste jag svaret men jag VILLE veta!!! Naturligtvis hade jag fel, så inihelvete fel dessutom. Komplicerat, det visste jag sen innan, men oron smektes bort och känner mig lugn med svaren.

Det är ju så när man träffar nytt, blivit besviken många gånger i livet att hoppas, kanske inte faller sig naturligt, men som min bästa kompis säger, du är så jävla rökt. Och det är jag. Rökt, fallhöjden är större och längre än någonsin. Jag försökte hålla emot... Men det gick inte, he is the one. Vi är som magneter när vi ses, det tar en millisekund så sitter vi ihop.

Efter en hel del Love bombning så är allt på en bättre och stabilare plats, nu är jag påväg hem, passarn kommer nog sova minst en vecka efter alla dessa besök, hästar och en del ofrivillig pyssling av två små läskiga inte över metern personer som bara vill göra allt för att gosa och få pussar av valpen. Han sköter sig exemplarisk borta och att ta med på resor. Liten och behändig kille.

Har bestämt mig för att se till att träna lite mera den här veckan och framförallt på min paranoida sida, den behöver semester efter den här helgen. Nu måste den vila och faktiskt slappna av.

/s

Med Ghost som sällskap, en geting som surrar funderar jag på det mesta, skönt när tankarna inte längre trängs om att åka karusell, utan väntar på sin tur med en lagom kö.
Reflekterar över hur saker är och rusar är nog det absolut sista jag gör, spela ett spel, javisst kan jag göra det, med horn i pannan och svansen som viftar så där lagom irriterande... Fördelen med att *tänka* klart är att gör saken till egen vinning, på det sättet undviker jag att bli sårad. Ta det för vad det faktiskt är och inget annat! En kostym jag kan tänka mig att sätta på lite då och då.

Konstaterar att mitt liv inte är en räksmörgås, eller en snårfri stig, det är hinder som ska klivas över. Grenar som ska undvikas och hål som är gömda. Men bara jag är försiktig så går det bra.

Laddar i dubbel bemärkelse inför morgondagen, en som kommer få sina fiskar varma och en annan som kommer få lite mera hett om öronen. Inte nådig när det kommer till oförtjänt ohyfs numera. Vägrar vara någons dörrmatta eller något som man kan kasta skräp i. Jag förtjänar bättre än så helt enkelt.

Havet är fullt med fiskar, få en på kroken är inte så svårt, behålla den eller kasta tillbaka är svårare, det gäller att hitta rätt så att säga.

//s

Tror det bästa om alla, att det som sägs är det som upplevs och känns, kanske för att jag själv är en känslostyrd person som säger det jag känner. Vara en i mängden är inte min melodi alls. Jag tror på det som sägs, när det sen visar sig vara något helt annat går jag i kras. I dag gick jag sönder, sönder av vetskap om att det som var en sanning, visade sig vara en lögn, stor lögn och jag känner mig förrådd, trodde jag var speciell. Jag gick på en mina och det exploderade om och om igen. Varför? För att jag är godtrogen, tror det bästa och får det sämsta tänkbara. Någon däruppe vill att jag ska plågas, för synder jag inget vet om, jag ska pinas som i dantes inferno gå egenom alla helvets eldar och plågas så inihelvete. Varför, jag vet inte. Men idag, lovade jag mig själv att jag ska inte ge mig själv till någon! Jag ska leva själv med mina djur och önska livet ur alla dessa som lovat mig ett bra liv, för hittills har alla lagt benen på ryggen och stuckit.

Jag är smart, ser bra ut, är duktig på en mängd saker och jag är bipolär, jag vet om mina svagheter, men också mina styrkor, vad jag kan och inte. Jag vet att jag är duktig på så många saker, men att bli uttnytjad är något jag vägrar bli, älskad för den jag är inte med krav om att såhär ska du bli.

I mitt liv är det mycket svart/vitt, jag fixar inte vissa bitar, jag vet det. Men jag försöker, jag förlorade och har förlorat många saker, men vägrar förlora mig själv till någon som inte vill eller kan.
Helt ärligt är jag besviken, mest på mig själv, för att jag tror tror på det som var för bra för att vara sant, oftast är det ju så. När någon eller något är för bra...

Livet rullar vidare, för att det måste gå vidare, så är det. Jag med öronen lite mera åtdragna och eftertänksamma... Fool me once shame on me, fool me twice shame on you!

Eller som en ilsken pissmyra, känner starkt att omgivningen kanske ska tagga ner en smula om de överhuvudtaget inte vill få ett ordentligt åskmoln som inte kommer gå över i första taget!

Mitt liv, mitt beslut och att sitta och tro sig bestämma när var och hur vissa saker ska träda fram i ljuset är ingen annans uppgift än min! Den äger bara jag. Ganska enkelt faktisk om det bara tänkts till en smula och lämnat en hel del till eftertanke!

Att påstå "för barnens skull" är kanske det största skicktsnack som hörts i mina öron. Speciellt när ni faktiskt inte har en enda jävla aning! För jag har inte sagt något!

Ni tar inte hand om konsekvenserna med era påstådda berättelser som genererar att missförstånd sitter som spiken i kistan utan det är jag som får soppa rent efter er skadegörelse! Ganska tröttsamt faktiskt. Folk med för mycket fritid kanske in skaffa sig en annan hobby eller varför inte bekanta sig med lite flera människor och få lite perspektiv på tillvaron!

Men jag måste ändå erkänna att ganska underhållande är det, att så många bryr sig om saker som de egentligen inte behöver bry sig om. Det genererar till en hel del asgarv, pinsamheter, en del irritation men mest bara "du är dum i hela huvudet" och inte så lite heller!

Den här lördagen kommer jag att rensa både inne och ute! Den där lilla kaffebönan med en viss förståelse för korkade beslut är borta. Från och med nu kommer jag vägra behandlas som en dörrmatta, eller burk att slänga skräp i! Får någon för sig att testa kommer jag berätta en hel del saker för dig som du förmodligen inte kommer gilla!

Sköt om ditt, ge lite kärlek till varandra och låt mitt liv som pågår i detta nu få vara mitt liv! Klart som korvspad!

Tro kan försätta berg sägs det.
Tänkte gräva ner mig i träsket där man förutsätter saker, frågar inte utan tar för givet att så är det! Bland det med lite ilska och avundsjuka så har ni grönaste en dödligt giftig cocktail.
När ska människor lära sig att ställa frågan rakt ut istället för gå som katten kring het gröt, rädd för svaret eller att det inte alls var så som det spelats upp i skallen. Gärna med ett par polare som kan spinna vidare i dramat så är det klart sen.

Helt ärligt har jag slutat bry mig om vad andra tänker, vad de tycker eller tisslar/tasslar om. Kommer inte frågan, eller om något tas föregivet passera det mitt liv likt en vind, rufsar runt lite i håret men med några fingerdrag igenom är håret snart på plats igen.

Jag har ingen energi för sånt i mitt liv.
Är inte ute och förnöjer mig, jag fyller på måbra kontot något många borde prova på så kanske de inte skulle gäsa till en stor surdeg som ingen gillar.

Idag har jag dansat av mig, riktigt skakat av mig och skrattat åt mig själv när djuren funderade på om det kanske var dags att ringa 112!

Sprid glädje kära ni läsare, hälsa på någon ni inte känner. Njut av varandra. Ge en komplimang, gör något du aldrig vågat och älska älska så in i tusan.
/s

Inge föds som expert, ingen är fullärd och ingen är perfekt. Vi har alla små eller stora saker vi tampas med och får leva med, visa saker är bra, andra mindre. Så är det.
Mitt minne är lite som Doris i hitta Nemo, vissa saker kommer jag lätt ihåg, andra saker mindre, som att betala räkningar te.x, komma ihåg möten, det som inte finns en rutin på, det glömmer jag blixsnabbt. För i mitt huvud snurrar det jättefort. Om jag ska till badhuset för att ta ett exempel, så innan jag ens klivit ut ur lägenheten så har mitt huvud redan gått biten till badhuset, jag har klätt om och badat och är på väg hem redan, så är det lite med allt jag gör, i mitt huvud är jag nästan aldrig här och nu utan redan långt borta på nästa projekt.

Skitjobbigt att aldrig andas in och ut, få vara här och nu!

Panikångest är en mörk demon som bor inom mig, jag har fått frågor om när det började, om hur länge jag haft det och så vidare. Och jag minns första gången, jag fick jätte ont i magen, så ont att jag inte kunde gå. Det var i samband med flytten från lambohov, till Mantorp, då där i min mosters lägenhet fick jag min första panikångestattak. Som slutade med en natt på sjukhuset.
13 år gammal och visste inte alls vad det var förutom att det gjorde så ont.

Med mjuka och värmande samtal som känns trygga är det lättare att hitta de där små aha upplevelser som får mig att komma ett steg närmare att faktiskt må bra. Där är målet, men långt bort, så långt bort att jag inte kan se det än, men jag vet att den finns där mållinjen!

Just nu är det en dag i taget, ett träningspass i taget, ett samtal i taget och inget mera. Landa och andas. Sakta börjar jag planera för mig själv, jag och C. Vi kommer klara det han och jag, för att vi måste klara det.

//s

Lyssnat lite på Mikael Persbrandt I am, och på något sätt är det vilsamt när en så briljant skådespelare pratar om svåra saker som psykisk ohälsa. För även om det finns personer som inte förstår, så är det en stor tröst att det faktiskt finns briljanta personer som förstår och pratar om hur ont det gör i kroppen när du mår psykiskt dåligt och hur svårt det kan vara med olika saker som för andra är enkelt.

Jag har mera eller mindre ångest varje dag, ibland svår ångest som gör mig helt handlingsförlamad och jag blir så fantastiskt rädd varje gång, jag tror att det ska bli bättre med tiden, att jag ska lära mig att hantera den, men det blir svårare och jobbigare.

Det finns en så stor skam i att inte vara som vanliga andra ordentliga personer som klara allt, och jag tänker ofta, varför ska jag bli drabbad med alla dessa sorger och hinder? Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Lugn och ro är underskattat och är det jag behöver i stora mängder. I helgen har jag gjort det lite telefon och internet fritt, vi har spelat kort jag och casper med R, mamma och A, ätit god mat, badat i badhuset och bara tagit det lugnt. Uppladdningen av den energin jag återtagit den här helgen kommer förmodligen vara slut redan på tisdag, vilket innebär att jag sjunker igen och det är skrämmande!

Läste lite ur en väns diktsamling och hittade den här:

Om du vill finna mig.

Klättra över skyddsmuren,
Klipp ett hål i misstrons törnsnår,
Följ konversationens stig
Mot tillitens park,
Sök upp vänskapens brunn
Och fyll den med omtanke,
Slå in på uppriktighetens väg
Som leder till hjärtats paradis,
Forcera kärlekens palats port
Och där skall du finna mig,
Bunden på rädslans tron.